Anteckningar från ett rövhål

Jag låste ut mig förra lördagen lördags. Och ugnen var på.

Hade satt på ugnen på 275 grader och lagt fram fläskfilén på spisen, men skulle springa ner till tvättstugan för att skrämma Sara.

Men jag tog fel nycklar med mig så vi blev utelåsta! Har en sådan där jävla dörr som låser sig själv. Så jag fick sitta hos grannen och ringa i ca 2 timmar innan dörren öppnades.

Så då blev det att ringa Familjebostäders journummer. Hänvisas till låssmed. Kan inte öppna dörren om inte han jag hyr lägenheten av kan närvara.

Ska ringa honom, då har grannjäveln inte betalat räkningarna så att man inte kan ringa mobil. (och jag har inte min mobil på mig) Och vem fan har hemnummer numera? Jo, Niina! Så hon får gå ut på eniro och leta efter numret. Finns inte. Hon får rota i mina mail för att hitta numret. Lyckas.

Han kan inte komma, han kör runt satanistmongot Marylin Manson på stan (snubben köpte förövrigt tändvätska med tillbehör för 16.000 kronor)

Eftersom han inte kan komma måste jag ringa låssmeden och smöra för honom. Smicker biter inte på honom. Hänvisas till polis.

Polis? tänker jag. Slår 112. Hänvisas till Stockholmspolisen. Kopplas till Stockholm läns kommunikationscentral. Får tag på en kille som heter Jimmie. Han ringer räddningsverket. Räddningsverket ringer upp mig.

Han kan komma med en stege så jag kan klättra in genom fönstret. Kanon! Trodde jag...

CP-Jimmie trodde jag bodde i Norsborg så jag fick prata med Räddningsverket i Norsborg och han FÅR INTE komma.

Ringer tillbaka till Stockholmspolisen. Kärringen som svarar säger "Aha, och exakt vad hade du tänkt att jag ska göra åt saken?"

"Hjälpa mig" svarar jag.

"Jag tänker inte komma och sparka in dörren om du hade trott det"

La på luren.

Ringer eniro och kopplas till Stockholms räddningsverk. Inget svar på ca 50 minuter.

Funderar på självmord, alternativt mörda gubbjäveln till granne.

Ringer han jag hyr lägenheten av - han kan komma till lägenheten om 5 minuter.

Ringer låssmeden Anders igen. Han har jour, men uppenbarligen är han och handlar någonstans. (hör det i bakgrunden) Han kan komma om en timma. Väntar i en timme på att Anders ska komma. Han öppnar dörren på ca två minuter med sitt lilla kit.

Får 2000 kronor i handen.

Fläskfilen var rätt varm, ugnen var på bristningsgränsen. Lagar mat, men har ont i plånboken.

---

Igår köpte jag en chokladask till min grann som tack för hjälpen, men Sara tvingade mig att öppna den!

Jag har sedan jag var liten alltid haft en enorm törst på uppmärksamhet. Mamma sa att jag var ett typiskt lejon; alltid stå i centrum och glänsa. Nu har jag väl inte riktigt glänst, men jag får ofta uppmärksamhet. Man kan skaffa sig uppmärksam på flera sätt. Man kan vara duktig på något, man kan prata mycket, man kan dra i allas tröjor och säga: "Men lyssna på mig rå".

Men jag har alltid försökt vara rolig, även fast jag inte alltid är det. När jag inte haft någonting att säga så drar jag ett skämt eller fyrar av en kommentar, bara för att få vara med i samtalen. Ibland önskar jag att jag hade en mer tillbakadragen roll i grupper. Som när jag började i min sista klass på gymnasiet, då lovade jag mig själv att vara lugn, svara på tilltal, inte gör mig lustig (speciellt inte på andras bekostnader) och inte få alla att titta åt mitt håll.

Bra ljug. Efter en vecka var jag redan klassens pajas. På gott och ont. Det är svårt när man är social att vara tillbakalutat och iaktta en diskussion, när man istället kan flyga in i samtalet och klämma ur mig något riktigt dumt eller roligt.

Men nog om det! Jag ska berätta om det största försöket i att få allas blickar riktade mot mig.

Jag var 7 eller 8 år och hade ont i halsen. Jag var väldigt hes den morgondagen, och när jag skulle förklara det för fröken så fick jag inte fram ett begripligt ord. Hon frågade då om jag tappat rösten.

Sicken snilleblixt Yvonne! Jag nickade instämmande och fröken Yvonne gjorde en bricka åt mig med texten STUM som hon satte fast på mitt bröst. Jag var kungligt nöjd. Chansen att hamna i centrum kunde inte misslyckas. Alla ville prata med mig. Naturligtvis var jag varken stum eller dum, så jag tog ju chansen. Alla ville prata med mig och eftersom jag inte kunde svara fick jag gestikulera. Alla tyckte det var hysteriskt kul.

I cirka två timmar. Sen ville ingen prata med mig, det blev uttjatat och eftersom jag var 'stum' så ville inga skolkamrater prata med mig på ett normalt sätt. Jag blev utlämnad, ensam och desperat.

Men som ett mirakel, någongång efter lunch, så kom min röst tillbaka! Som om självaste Jesus eller Knivsta varit framme och helat mig. Jag tror nog fröken insåg mitt försök att spela rolig. Men vafan, det gick ju hem så det bara skriker om det!

Everybody loves a joke, but no one likes a fool.

Eftersom alla andra bloggare presenterar "Dagens låt" och liknande tänker inte jag vara sämre. Ska testa och se om det är något jag gillar.

Dagens låt:
Meat Loaf - Paradise By The Dashboard Light

Dagens citat:
What got two thumbs and doesn't giv a crap? Bob Kelso! How ya doing?

Dagens skämt:

Michael Jackson var på en båt tillsammans med en massa barn. När båten började sjunka sa kapten:

- Save yourself!

- What about the children?, sade Michael.

- Fuck the children!!

- Do we have that much time?, sade Michael

Dagens bild:

Tre United-tröjor. Två köpta på Old Trafford. En i Thailand. Gissa vilken...? Lägg märke till bakgrunden!

Det var allt för idag!

Fridens!